Ge järnet!

Har alltså börjat fundera på det där med matintroduktion för bebisar. När, hur, vad? Men vi är på gång, lillemannen och jag. Han verkar hittills vara matglad, kastar sig över skeden med smakprov och jo, vi har nog ätit lite mer än bara smakprov redan faktiskt.

Särskilt undrar jag över välling och gröt, varför det verkar så självklart att det är det man ska ge sin lillis? Gammal vana från bondesamhällets dagar? Trots att både barngröt och välling nu helst måste industritillverkas och järnberikas. Funderade på varför man då inte istället kollar bebisars hb-värde, precis som man själv ideligen blev kollad under graviditeten (alla dessa j-a stick i fingret, jag avskyr det)? Det verkar vara högst individuellt hos bebisarna, precis som hos de blivande mammorna, hur väl man kan tillgodogöra sig järn.

Googlade och hittade detta blogginlägg, känns som om jag nästan kunde ha skrivit det själv men här är ju researchen redan gjord. Tack för det Monica Eisenman!

Din bebis behöver dig!

 

En av mina favoritappar är Sveriges Radio Play och idag valde jag att lyssna på ett avsnitt från förra sommaren av Knattetimmen i P4. Särskilt Malin Alfvén tycker jag om, hon visar sådan empati och ser alltid barnen som individer. Men det jag fastnade för i just detta  avsnitt var det underbart korta och otvetydiga svaret hon och kollegan Louise Hallin gav på ”kändisfrågan” (i varje program är en punkt att någon känd person får ställa en fråga om barn). Petra Mede undrar om, och i så fall när, man ska börja öva sitt spädbarn på att sova i egen säng, trots att ”det går ju emot alla modersinstinkter”. Båda experterna svarar samtidigt, utan betänketid, ett kort, klart och redigt:” NEJ!” Sen ordar de inte mer om det. Det är bara ”nej”. De lägger till ”gå emot modersinstinkterna, vad är det? Gör aldrig det.”

Lite senare damp nya numret av Vi föräldrar ner och jag har bara hunnit bläddra lite än så länge, men en liknande frågeställning dyker upp i frågespalten Fråga experten. Egentligen borde jag citera hela frågan för er som inte har tidningen och inte kan läsa den, för det gör nästan ont i mig när jag läser. Detta gäller en 1 (ja, EN) MÅNAD gammal pojke, alltså ett nyfött litet barn. Lyssna här vilka PROBLEM han har: ”svårt att komma till ro själv” – ”bara fortsätter att gallskrika om jag inte tar upp honom” – ”vaknar ibland…och gråter så att jag är tvungen att vagga honom i famnen och/eller amma”. Mamman vill helst inte låta pojken ”skrika av sig” (och varför lever denna hiskeliga föreställning kvar?) och då känner man som läsare att det var ju skönt att hon åtminstone känner så. Men det visar sig att det är inte för att pojken mår dåligt av det, utan för att storasystern inte ska bli väckt. Jag gråter inombords, stackars lille plutt.

Varför informerar inte både barnmorskor, BB och MVC om detta om och om igen (jag har själv inte fått någon särskild info, bara läst mig till det själv), dvs vikten av NÄRHET till mamman/föräldrarna, och det livsviktiga och fullt normala BEHOVET av kroppskontakt, trygghet och tröst och att få det omedelbart tillfredsställt. Varifrån kommer idéen, eller snarare varför lever den kvar, om att bebisar ska sova själva och vara själva, och att man inte kan ta upp dem i famnen ”bara” för att de skriker? Jag blir galen – skriket, eller gråten är det ju faktiskt – är väl det enda sättet de kan tala om på hur omättligt deras behov av närhet är. Fast det där med modersinstinkter kanske är väldigt olika från person till person? Eller förlitar sig vissa mer på ”expertis” än på sina egna känslor? Det är ju i och för sig inte konstigt, man uppmanas ju både indirekt och direkt ofta i vårt samhälle att inte lyssna till sina känslor, eller i varje fall inte agera efter dem.

Andra saker jag tänkt mycket på den senaste tiden är detta med att börja äta vanlig mat – förvirringen kring vad som gäller och vad som är bra för bebisen – egentligen – samt varför man hör vissa blivande föräldrar säga att de ska ”fortsätta leva som vanligt”. Men mer därom en annan dag!

Föräldra-”ledighet”

Ja, det är väl inget nytt under solen, men att det handlar om ledighet kan vi dementera. Efter en kort tur ute i friska luften gick vi hem, jag med en liten gofika att avnjuta hemma, eftersom vi varit lite krassliga båda två de senaste dagarna. Den påbörjade jag kl 15 och nu är kl strax efter 16. Det kom lite emellan (ni vet: amma, , lägga, byta blöja, trösta, lägga, sjunga, ta upp…) Fast det är ju faktiskt sonen som den ”lediga” tiden ska ägnas åt, inte lattemammans laster. Och han är ju ändå, ursäkta klyschan, sötare än alla gräddbullar i världen.

Nära föräldrar, nära barn

Stötte på det här med ”nära föräldraskap” för inte så länge sen och blev genast intresserad. Jag tror att det är något med bejakandet av barnet som tilltalar mig, och har fått flera aha-upplevelser när jag läst om det. Särskilt har jag läst (och läser lite till och från) Nära föräldrar – om anknytning, samsovning och konsten att bära barn av Jorun Modén.

Jag är ofta skeptisk till synsätt och ideologier som refererar till det ”naturliga”, ”ursprungsbefolkningar”, ”i djurens värld” och ”förr i tiden”. Det är så breda begrepp och områden och vilka djur menar man? Vilken tidsepok? Vilket samhälle? Det är lätt att det blir lite romatiserat hippie-stuk över det hela. Men jag tycker att författaren balanserar det ganska bra i boken. Dessutom har jag stor tilltro till modern kunskap och vetenskap, men i och med graviditeten så kände jag hur fysiskt, känslomässigt och just ”naturligt” det var. Eller just ”djuriskt”, ett ord som några i min närhet har använt om graviditet och förlossning.

Jag har fått för mig att Lillemannen är ett ganska ”lätt” barn, dvs är sällan ledsen, sover på nätterna (ja, förutom att han vaknar och vill dia ofta), äter som han ska, har hittills – ta i trä – aldrig varit sjuk. Har man stora problem med sömn, dålig viktuppgång, amningsproblem, kolik, etc så kanske man måste ha en metod för att inte gå under som förälder. Men hittills tycker jag att det känns så bra i magen att ”go with the flow”. Särskilt tänker jag då på amningen, hur bra det funkar att låta honom dia när han vill, oavsett han ”borde” vara mätt. HUR kan någon veta det? Det är ju befängt att tro att bebisar, alla bebisar, bara ska äta var tredje-fjärde timme. Men det ”vet” jag nu, innan jag själv började amma hade jag säkert tyckt att regelbundenhet som bestämdes av klockan lät vettigt.

Fast nu är det inte bara amning det handlar om utan Nära föräldraskap var det ju, eller Attachment parenting som det heter på engelska. Man måste ju inte följa en inriktning slaviskt heller. I USA är tydligen ”home schooling” vanligt om man vill tillämpa nära föräldraskap fullt ut. Där går t ex min gräns, och jag börjar tänka ”hippie”…

Däremot tilltalas jag av tanken på att bära barnet, i sjal eller sele och är missnöjd över att det är något vi inte har fått till. Än, skulle jag vill säga. Att använda barnvagn kändes helt självklart ända tills jag läste mer om det och insåg vilken konstlad grej det är. Ja, jag använder barnvagn själv och det är ju superpraktiskt, men samtidigt inte konstigt om barnet skriker missnöjt när det ligger där. Liksom att lägga det lilla spädbarnet i egen säng, och än värre, i eget rum. Jag tror att jag skriver mer om samsovning, fri amning, bära barn en annan gång, för det jag egentligen tänkte på när jag började skriva det här inlägget var också en ny, svensk tidskrift som precis nyss kom ut med sitt första nummer, nämligen just Nära barn .

Jag köpte den nästan samma dag den kom ut och såg fram emot mer läsning i stil med boken ovan, men mina förväntningar infriades tyvärr inte riktigt. Hade nog önskat mig mer av bokens inriktning, hur man kan applicera Nära föräldraskap även om man lever ett vanligt ”svennebanan”-liv (ja, hur man nu vill definiera ett sådant.). Tidningen verkar ha större fokus på en mer generell alternativ livsstil, och hur man ska integrera sina barn i den. Men samtidigt finns flera intressanta artiklar, t ex om amning och en om barnuppfostran i olika kulturer, i detta nummer samisk kultur. Ett välbehövligt konkret exempel som motvikt till svepande ordval som jag skrev om ovan, som ”människor i ursprungskulturer” och samtidigt peppande för den som vill ha inspiration och stöd att våga uppfostra med kärlek och magkänsla. Jag blev också mycket förtjust i alla bokrecensionerna (mer att läsa! 😀  ).

Men det som drar ned mitt omdöme om Nära barn är spalten Könsroller på sidan 33, där en 8-åring har ”skrivit” vad hon tycker om könsroller. Ja, vilken vuxen som helst förstår att hon inte skrivit det där själv (kan du höra en 8-åring säga: ”Snacka om att befästa könsroller!” ??? ) men det är nästan provocerande att någon dels har skrivit det där i jag-form och sedan dessutom påstår att det är Elsa, 8 år, som skrivit, dels att ingen i redaktionen har satt stopp. När åsikterna också väldigt väl ”råkar” spegla tidningens, och Elsa dessutom har samma efternamn som en i redaktionen, så drar det tyvärr ner trovärdigheten. Och detta tycker jag trots att jag i princip delar Elsas(?) förmenta åsikter!

Comme ci, comme ça

WordPress påminde mig om att jag glömde etikettera mitt förra inlägg. Jag tror det är mycket jag har glömt, eller inte vet ännu om hur man bäst bloggar. Jag kör lite ”learning by doing”,  hinner inte både läsa på, lära och skriva just nu. Därför ser bloggen säkert lite tradig ut också, eller? Och kategorier, det borde jag kanske också köra med?

Nio månader upp, nio månader ner…

…så sa en klok vän när jag ojade mig lite över min viktuppgång under graviditeten. Alltså att man inte behöver tänka så mycket på att aktivt gå ner i vikt efter förlossningen, utan låta nedgången ta sin tid. Att amma är ju ett effektivt sätt att äta nästan vad som helst hur som helst och ändå gå ner i vikt. Men jag tycker inte det är så intressant – efter att ha känt mig som en vaggande, svullen koloss under graviditeten med problem att äta som vanligt (graviditetsillamåendet… det kommer ett eget inlägg om det helvetet senare) så känns det oerhört skönt att kunna äta bra och varierad mat.

Jag väger vanligtvis någonstans mellan 63-65 kg men låg de sista veckorna innan förlossningen på 88-89 kg, dvs en uppgång på nästan 40%. Mycket var vätska, mina fötter och händer började svälla i femte månaden ungefär, och även underbenen hade samlat på sig vätska. Några kilon var dessvärre onödiga, beroende på sämre matvanor, men det är fortfarande omöjligt att veta vad som var vad, och jag hade förmodligen gått upp en hel del extrakilon även om jag ätit lika bra som vanligt och även  kunnat träna och röra mig som vanligt.

När jag vägde mig på BB låg jag kring 84kg. Efter förlossningen drog jag på mig ännu mer vätska och blev nästan rädd när jag såg mina fötter  – jag trodde faktiskt inte att de kunde bli ännu större. Men det var tydligen normalt. När vi kom hem efter fyra dygn var jag nere på 81kg och dagen efter hade jag kissat ut 3 liter och var redan nere på 78kg. Efter ytterligare en vecka visade vågen 73kg och plötsligt såg jag senor, inbuktningar, utbuktningar, blodådror under huden på mina fötter och mina ben såg ut som smala spiror (allting är relativt!). Det var en sådan skön känsla, jag satt i soffan och bara tittade förnöjt på mina snygga fötter och ben 🙂

Så på två veckor gick jag utan ansträngning ner 15-16 kg och det måste ju ha varit mestadels vätska tänker jag. Ja, förutom de kilon som tillhörde själva bebisen, dvs bebis (drygt 4kg), moderkakan (nästan 1kg, det var en rejäl en), fostervatten, blod och kanske något mer?

Sedan gick det långsammare, men jag såg och ser ju hur jag blir mer och mer ”normal” och hur fler och fler av mina vanliga kläder passar, särskilt kjolar och byxor. Använde mammabyxor under ett par månader och det var väldigt skönt. Kanske mycket också eftersom jag har ett kejsarsnitts-snitt på magen. En byxlinning hade nog känts mycket obehaglig mot snittet. Ungefär ett halv kilo i veckan tror jag takten var efter det första raset och knappt tre månader efter förlossningen vägde jag 69kg. Jag hade hoppats kunna börja på förälder-baby-träning men jag orkade inte och har fortfarande inte orkat börja. (Tröttheten, tröttheten. Den tänkte jag kanske också skriva lite om.)

Nästa ”ras” kom oväntat när jag fick sluta med mejeriprodukter, då lillen fick en massa eksem och utslag, och bvc gissade på allergi mot komjölksprotein. Så nu har jag mindre än 4kg kvar och enligt devisen ovan 4 månader kvar. Nu när våren har kommit och man kan gå och gå och gå på långa barnvagnspromenader i vårljuset och värmen så känns det inte som om jag behöver anstränga mig i fortsättningen heller.

Är jag besatt av vikt? Tycker inte det själv men när jag läser ovanstående framstår det så 🙂 Är mer nojig över att inte ha tränat på så länge, att känna att muskelstyrkan är puts väck och att ryggen och nacken har tagit mer stryk än när jag arbetar och sitter hukad framför en dator större delen av arbetsdagen.

Moderskap

Idag är jag 41 (och ett halvt) år. I större delen av mitt liv var familj och barn något som kändes väldigt avlägset. Inte för att det var ett beslut jag tagit, eller att jag absolut inte ville. Det kändes mest bara som att det var något som kanske skulle hända mig ”sen” och dessutom har jag levt själv (alltså singel) i allra största delen av mitt vuxna liv.

När jag var 36, 37 nåt, så blev jag tillsammans med min man. Jag kan inte säga att vi träffades då, för vi hade redan känt varandra i några år. Först väldigt, väldigt ytligt, sedan växte en vänskap gradvis fram under nästan ett års tid och den vänskapen var nog i själva verket en begynnande kärlek. Eller helt enkelt en fantastisk grund till kärleken. Vi var liksom redan bästa vänner.

Min man var ganska tidigt tydlig med att han ville ha barn och par år in i förhållandet började min längtan efter familj (ja, det var en familj jag längtade efter, det var fortfarande ingen specifik önskan om just att få barn och bli mamma) att bli tydlig. Jag tror att den nog hade funnits där alltid egentligen.

Nu har jag en familj och känner en inre fridfullhet (finns det ordet?). Men vägen dit var ofta kämpig. Nu när jag dessutom har varit både gravid och fött barn och således har blivit mamma, så är det också av stor betydelse för mig, även om det aldrig var just det jag längtade efter.

Och oj, så många nya upplevelser och aspekter av livet och kvinnors villkor som jag fått upp ögonen för! Inte för att jag på något vis var omedveten om kvinnors villkor i samhället innan, men erfarenheten av graviditeten, förlossningen och moderskapet har gett, och ger, mig en vidgad och aningen förändrad syn på situationen för kvinnor och inte minst mammor. (Och pappor. Men jag funderar nog mest på mamman här faktiskt. Med detta får jag nog återkomma till.)

 

Välkommen!

Mitt första barn, min första blogg. Och första blogg-erfarenhet.

Jag är just nu föräldraledig med min son som snart blir fem månader. Under den här tiden som vi varit hemma, men även redan under min graviditet, öppnade sig en nästan helt ny värld för mig. Jag tycker om att ta reda på saker och vill veta mycket, så jag började googla och läsa böcker och tidningar nästan som besatt, om graviditet, barnalstring, fertilitet, barn, förlossning, bebisar och barnuppfostran och gör så fortfarande.

Att läsa om andras erfarenheter tillför en själv väldigt mycket, och samtidigt tänker jag att på samma sätt kanske du som förhoppningsvis läser detta, kan ha nytta av mina funderingar och erfarenheter. Men det är också ett sätt för mig att få ur mig och strukturera upp alla funderingar som jag går runt med.