Stötte på det här med ”nära föräldraskap” för inte så länge sen och blev genast intresserad. Jag tror att det är något med bejakandet av barnet som tilltalar mig, och har fått flera aha-upplevelser när jag läst om det. Särskilt har jag läst (och läser lite till och från) Nära föräldrar – om anknytning, samsovning och konsten att bära barn av Jorun Modén.
Jag är ofta skeptisk till synsätt och ideologier som refererar till det ”naturliga”, ”ursprungsbefolkningar”, ”i djurens värld” och ”förr i tiden”. Det är så breda begrepp och områden och vilka djur menar man? Vilken tidsepok? Vilket samhälle? Det är lätt att det blir lite romatiserat hippie-stuk över det hela. Men jag tycker att författaren balanserar det ganska bra i boken. Dessutom har jag stor tilltro till modern kunskap och vetenskap, men i och med graviditeten så kände jag hur fysiskt, känslomässigt och just ”naturligt” det var. Eller just ”djuriskt”, ett ord som några i min närhet har använt om graviditet och förlossning.
Jag har fått för mig att Lillemannen är ett ganska ”lätt” barn, dvs är sällan ledsen, sover på nätterna (ja, förutom att han vaknar och vill dia ofta), äter som han ska, har hittills – ta i trä – aldrig varit sjuk. Har man stora problem med sömn, dålig viktuppgång, amningsproblem, kolik, etc så kanske man måste ha en metod för att inte gå under som förälder. Men hittills tycker jag att det känns så bra i magen att ”go with the flow”. Särskilt tänker jag då på amningen, hur bra det funkar att låta honom dia när han vill, oavsett han ”borde” vara mätt. HUR kan någon veta det? Det är ju befängt att tro att bebisar, alla bebisar, bara ska äta var tredje-fjärde timme. Men det ”vet” jag nu, innan jag själv började amma hade jag säkert tyckt att regelbundenhet som bestämdes av klockan lät vettigt.
Fast nu är det inte bara amning det handlar om utan Nära föräldraskap var det ju, eller Attachment parenting som det heter på engelska. Man måste ju inte följa en inriktning slaviskt heller. I USA är tydligen ”home schooling” vanligt om man vill tillämpa nära föräldraskap fullt ut. Där går t ex min gräns, och jag börjar tänka ”hippie”…
Däremot tilltalas jag av tanken på att bära barnet, i sjal eller sele och är missnöjd över att det är något vi inte har fått till. Än, skulle jag vill säga. Att använda barnvagn kändes helt självklart ända tills jag läste mer om det och insåg vilken konstlad grej det är. Ja, jag använder barnvagn själv och det är ju superpraktiskt, men samtidigt inte konstigt om barnet skriker missnöjt när det ligger där. Liksom att lägga det lilla spädbarnet i egen säng, och än värre, i eget rum. Jag tror att jag skriver mer om samsovning, fri amning, bära barn en annan gång, för det jag egentligen tänkte på när jag började skriva det här inlägget var också en ny, svensk tidskrift som precis nyss kom ut med sitt första nummer, nämligen just Nära barn .
Jag köpte den nästan samma dag den kom ut och såg fram emot mer läsning i stil med boken ovan, men mina förväntningar infriades tyvärr inte riktigt. Hade nog önskat mig mer av bokens inriktning, hur man kan applicera Nära föräldraskap även om man lever ett vanligt ”svennebanan”-liv (ja, hur man nu vill definiera ett sådant.). Tidningen verkar ha större fokus på en mer generell alternativ livsstil, och hur man ska integrera sina barn i den. Men samtidigt finns flera intressanta artiklar, t ex om amning och en om barnuppfostran i olika kulturer, i detta nummer samisk kultur. Ett välbehövligt konkret exempel som motvikt till svepande ordval som jag skrev om ovan, som ”människor i ursprungskulturer” och samtidigt peppande för den som vill ha inspiration och stöd att våga uppfostra med kärlek och magkänsla. Jag blev också mycket förtjust i alla bokrecensionerna (mer att läsa! 😀 ).
Men det som drar ned mitt omdöme om Nära barn är spalten Könsroller på sidan 33, där en 8-åring har ”skrivit” vad hon tycker om könsroller. Ja, vilken vuxen som helst förstår att hon inte skrivit det där själv (kan du höra en 8-åring säga: ”Snacka om att befästa könsroller!” ??? ) men det är nästan provocerande att någon dels har skrivit det där i jag-form och sedan dessutom påstår att det är Elsa, 8 år, som skrivit, dels att ingen i redaktionen har satt stopp. När åsikterna också väldigt väl ”råkar” spegla tidningens, och Elsa dessutom har samma efternamn som en i redaktionen, så drar det tyvärr ner trovärdigheten. Och detta tycker jag trots att jag i princip delar Elsas(?) förmenta åsikter!