Män kan inte amma

I början av Lillemannens liv rörde sig mycket av tiden och tankarna kring amning och jämställdhet och nu dök funderingarna upp igen, efter att ha läst några trådar på Amningshjälpens Facebookforum.

Jag hade någon, ganska vag och outtalad, tanke om att jag och pappan skulle mata lika mycket, att vi skulle dela lika på lillemannens skötsel på alla sätt. Vi hade en pump med oss från BB (för att amningen inte fungerade så bra de första två veckorna) så jag var inställd på att fortsätta pumpa så att min man skulle kunna ta t ex varannan matning och att jag skulle kunna gå hemifrån utan lillen någon gång då och då. Men det var egentligen inget vi hade diskuterat och gjort någon plan för och sen kom vi aldrig riktigt igång. Pappan tyckte nog inte att det var så nödvändigt och pushade inte, och framförallt så skulle det ju gå så fort när det var dags, dvs när lillemannen blev hungrig så var det ju mat NU som gällde, inte om tio minuter när man mätt upp och mikrat och värmt i vattenbad och väntat på rätt temperatur osv.

Samtidigt kände jag starkare och starkare att det kändes både tråkigt och omständigt att lägga tid på att sitta med den där pumpen, när det faktiskt inte behövdes. Med ”behövdes” menar jag ur barnets synpunkt. Snacka om att skapa sig merarbete och lägga en onödig uppgift på en redan uttröttad bebismamma. Så till slut släppte jag tanken på principen att vara jämställda i just bebismatningen och åh, vilken lättnad jag kände sen! Slippa den tråkiga pumpningen, slippa joxa med flaskor och disk och oroa sig för bakterier, slippa mäta och värma. Tid som både mamman och pappan kan lägga på annat, t ex varandra, eller som många med mig säkert önskade mest, på sömn.

Jag är fortfarande jämställdhetsförespråkare och feminist, men inom just detta område kunde – kan – jag inte se att ”jämställdhetspumpningen” skulle göra livet så särskilt mycket bättre för någon. Inte för bebis, inte för mamma, inte för pappa. Anknytningen mellan pappan och barnet sker ändå, det ser jag med egna ögon. Förutom amningen så finns det ju inget annat som pappan inte kan göra. Han kan bära, byta blöja, klä på, bära, bada, vyssja, sjunga, bära, prata, bära, gosa, leka, krama. You name it.

Jag brukar rygga tillbaka för påståenden som hävdar att biologin gör att kvinnor respektive män kan eller inte kan ditt och datt, eller framför allt skulle vara bättre på eller mer lämpade för någon viss uppgift – men här kommer jag alltså själv med ett sådant: män kan inte amma! Vill man vara jämställda även under amningsperioden så finns det – förutom de jag redan skrivit om i stycket ovan – väl andra saker mannen/pappan/medföräldern kan göra lite mer av istället (eller allt), medan mamman/den ammande föräldern gör just det.

Men jag har förståelse för att andra prioriterar annorlunda. Många föräldrar anser också (till skillnad från mig då) att det är nödvändigt att även pappan matar ända från början, för anknytningens skull. Nu finns det säkert forskning som kan motsäga påståenden jag kommit med här, och det är jag öppen för. Både vad gäller barnets bästa och utveckling och vad gäller jämställda förhållanden.

(PS. När jag skriver ”pappan”, så kan man lika gärna byta ut det mot medförälder om man vill. I mitt fall handlar det om just en pappa, så jag väljer att använda det.)

Tecken på graviditet

Hur märkte jag att jag var gravid? Redan innan vi gjorde graviditetstestet så var jag nästan helt säker på att jag var gravid. När den lilla displayen visade ”gravid” kändes det som en bekräftelse på vad jag redan visste. Hade det stått ”ej gravid” hade jag blivit väldigt förvånad och överraskad (och väldigt, väldigt ledsen).

Det som gjorde att jag redan innan testet ”visste” var att jag till den försenade/uteblivna mensen lade några andra avvikande saker som hänt under de dryga två veckorna innan:

Jag köpte en smarrig take-away-cappuccino efter lunchen, som jag jag tänkte smutta på under eftermiddagens skrivbordsarbete. Men muggen blev bara stående bredvid datorskärmen och kaffet kallnade. Hade inget som helst sug efter det. (Ungefär så fortsatte det sedan under hela min graviditet. Jag blev aldrig äcklad av kaffe, men kände ingen som helst lust att dricka det. Det var faktiskt ganska tråkigt!)

En vecka efter befruktningen (ja, jag körde ägglossningssticka så vet ganska exakt när det måste ha skett) var vi på semester, där vi bl a gjorde en längre cykeltur på lånade cyklar, och gjorde en skogsvandring på en ganska enkel vandringsstig. På båda dessa utflykter höll jag på att flåsa ihjäl mig. Jag var i ganska god kondition men både cyklandet och gåendet höll på att knäcka mig. Bad att få byta cykel med min man, för det måste ju vara något fel på min tyckte jag. Vanligtvis när vi cyklar tillsammans hemma i stan så brukar han be mig sakta ner, men nu kunde jag knappt hänga med. Och det var ju lika trögt på den andra cykeln… Likadant i skogen, vi fick stanna ett par gånger så att jag fick ta igen mig, medan han tyckte att det inte var någon match. I vanliga fall älskar jag att traska och promenera och min man tycker att det är rätt tråkigt och brukar tröttna snabbt.

Jag var också väldigt behagligt sömnig om kvällarna och sov som en stock i nästan tio timmar per natt. Dessutom hade lustiga svaga, korta stickningar eller ilningar i magtrakten som jag varken känt  före eller efter. De var inte alls obehagliga, så det var inget jag blev orolig för. Det låter som en efterhandskonstruktion, men jag är helt säker på att jag hade dessa ”sensationer”.

 

Livsmedelsverket om järnbehovet hos små barn

Livsmedelsverket nämner faktiskt tipset med att järnberika maten med paltbröd, om man inte är så pigg på köpegrötarna! Det hade jag missat. Men å andra sidan har de bara gjort det sedan oktober förra året.

Bra att det nämns av dem, ifall det skulle dyka upp i samtalen på BVC. Känner att jag inte gärna nämner att jag inte vill ge Lillemannen köpegröt, vill inte ge mig in i någon diskussion där jag ska behöva förklara och försvara mig. Det beror även på andra saker de sagt, där de inte riktigt längre har mitt förtroende. Det gäller vitt skilda saker som bröstmjölkens näringsinnehåll, bärselar och mjölkallergidiagnoser…

 

Gröt och järn – dålig kombo?

Vi har nått sju månader och har fullt upp med att laga bebismat och gröt. Lillemannen ammar fortfarande runt var 3-4 timme och det har glesats ut på nätterna, även om vi fortfarnade räknar med två uppvak plus tidig morgon.

Funderar mycket på detta med järnbehovet. Känner mig skeptisk till att man rekommenderas att ge sitt barn industriellt framställd mat som gröt och välling. Även om den är väldigt ren från olika tillsatser som t ex konserveringsmedel, så är det väl märkligt att man inte skulle kunna laga tillräckligt näringsriktig egen mat till sitt barn?

Vi som dessutom har en högst outredd allergi/överkänslighet mot mjölkprotein och soja att tampas med, så har inte så mycket att välja på i gröthyllan. Risgröt innehåller arsenik och det har jag verkligen inget lust att ge honom.

Vi gör havregrynsgröt med tillsatt blodpaltsbröd och aprikospuré enligt detta recept från Lilla matdériven. Men han äter inte så stora portioner ännu så jag nojjar lite över detta med järnintaget. Har precis hittat broschyren Sunde børn från danska Sundhetsstyrelsen som väl lär vara motsvarigheten till svenska Socialstyrelsen. Efter att bara ha skummat lite bland styckena som gäller barn under ett år, kan jag konstatera att råden är olika för fler saker än industriellt tillverkad gröt och järn, t ex för mjölkprodukter och spenat och liknande nitrithaltiga grönsaker. Vem som ger bäst råd kan jag inte bedöma, men drar slutsatsen att det inte finns någon absolut sanning. De är i alla fall överens om barnets behov av järn, men danskarna säger att järnbrist hos barn är ovanlig och botemedlet är att äta tillräckligt med kött och fisk och dricka mindre mjölk. Skulle man verkligen få järnbrist så kan man ge tillskott i form av järndroppar.

Ska återigen ta och läsa Monica Eisenmans funderingar kring detta, jag hade nästan själv glömt att jag redan vädrat mina järnfunderingar i ett tidigare inlägg. Även Marit Olanders har skrivit om detta på Amningsbloggen och jag citerar dessa meningar, som är i linje med de danska råden: Det borde vara logiskt att först och främst erbjuda barn järnrika livsmedel, köttbullar t ex. Kanske är det av tradition som föräldrar råds börja med potatis, grönsaker och gröt.

 

En rolig bok

Växa och upptäcka världen heter en, vad jag förstår, ganska efterfrågad bok om barns utveckling, (och den finns nu i en nyare upplaga där det inte bara är sju utvecklingssprång, utan hela tio).

Boken beskriver de utvecklingsfaser som bebisen går igenom kring 5, 8, 12, 19, 26, 37 och 46 veckors ålder och för mig har det i vissa av dessa perioder hjälpt att veta att det händer något just då. På BVC säger de att bebisarna går igenom utvecklingssprång som tar en tre-fyra dagar, så det är ju lite olika information man får. Som vanligt får man ta till sig allt, känna efter, tänka efter, vara kritisk och samtidigt ha i minnet att olika bebisar utvecklas olika och i olika takt. Samt att man själv är den som känner sin egen bebis bäst!

Jag har mest använt, och använder, boken som en uppslagsbok och har inte läst från pärm till pärm, och dessutom så är det svenska förordet en form av brasklapp om vad som sägs i de olika kapitlen. Det finns alltså en kritik och ifrågasättande av de två författarnas forskningsresultat. Det är väldigt mycket som inte iktigt stämmer, eller som jag inte alls känner igen. Jag menar inte att det inte stämmer bara för att mitt barn inte har har förvärvat alla de färdighetersom nämns vid en viss ålder, men vissa saker verkar helt otroliga att de ska kunna. Eller så är det helt enkelt så olika mellan olika barn, när och om de lär sig vissa saker. Men då faller ju hela boken, då kan man inte säga att det sker kring vecka si eller så, utan bara i en viss ordning.

Fast boken har, säkert helt oavsiktligt, gett upphov till många skratt, när författarna påstår att barnet efter ett visst språng nu kan göra ditt eller datt. Eller så är det översättningen som ibland har blivit konstig? Hör här vilken förmåga bebisen kan utveckla vid språnget som sker kring 26 veckors ålder: ”slänger sig från en möbel till en annan”. Jag ser en liten Tarzan framför mig. Hur tusan slänger sig en halvårsbebbe sig mellan olika möbler??? Ja jösses.

Ge järnet!

Har alltså börjat fundera på det där med matintroduktion för bebisar. När, hur, vad? Men vi är på gång, lillemannen och jag. Han verkar hittills vara matglad, kastar sig över skeden med smakprov och jo, vi har nog ätit lite mer än bara smakprov redan faktiskt.

Särskilt undrar jag över välling och gröt, varför det verkar så självklart att det är det man ska ge sin lillis? Gammal vana från bondesamhällets dagar? Trots att både barngröt och välling nu helst måste industritillverkas och järnberikas. Funderade på varför man då inte istället kollar bebisars hb-värde, precis som man själv ideligen blev kollad under graviditeten (alla dessa j-a stick i fingret, jag avskyr det)? Det verkar vara högst individuellt hos bebisarna, precis som hos de blivande mammorna, hur väl man kan tillgodogöra sig järn.

Googlade och hittade detta blogginlägg, känns som om jag nästan kunde ha skrivit det själv men här är ju researchen redan gjord. Tack för det Monica Eisenman!

Din bebis behöver dig!

 

En av mina favoritappar är Sveriges Radio Play och idag valde jag att lyssna på ett avsnitt från förra sommaren av Knattetimmen i P4. Särskilt Malin Alfvén tycker jag om, hon visar sådan empati och ser alltid barnen som individer. Men det jag fastnade för i just detta  avsnitt var det underbart korta och otvetydiga svaret hon och kollegan Louise Hallin gav på ”kändisfrågan” (i varje program är en punkt att någon känd person får ställa en fråga om barn). Petra Mede undrar om, och i så fall när, man ska börja öva sitt spädbarn på att sova i egen säng, trots att ”det går ju emot alla modersinstinkter”. Båda experterna svarar samtidigt, utan betänketid, ett kort, klart och redigt:” NEJ!” Sen ordar de inte mer om det. Det är bara ”nej”. De lägger till ”gå emot modersinstinkterna, vad är det? Gör aldrig det.”

Lite senare damp nya numret av Vi föräldrar ner och jag har bara hunnit bläddra lite än så länge, men en liknande frågeställning dyker upp i frågespalten Fråga experten. Egentligen borde jag citera hela frågan för er som inte har tidningen och inte kan läsa den, för det gör nästan ont i mig när jag läser. Detta gäller en 1 (ja, EN) MÅNAD gammal pojke, alltså ett nyfött litet barn. Lyssna här vilka PROBLEM han har: ”svårt att komma till ro själv” – ”bara fortsätter att gallskrika om jag inte tar upp honom” – ”vaknar ibland…och gråter så att jag är tvungen att vagga honom i famnen och/eller amma”. Mamman vill helst inte låta pojken ”skrika av sig” (och varför lever denna hiskeliga föreställning kvar?) och då känner man som läsare att det var ju skönt att hon åtminstone känner så. Men det visar sig att det är inte för att pojken mår dåligt av det, utan för att storasystern inte ska bli väckt. Jag gråter inombords, stackars lille plutt.

Varför informerar inte både barnmorskor, BB och MVC om detta om och om igen (jag har själv inte fått någon särskild info, bara läst mig till det själv), dvs vikten av NÄRHET till mamman/föräldrarna, och det livsviktiga och fullt normala BEHOVET av kroppskontakt, trygghet och tröst och att få det omedelbart tillfredsställt. Varifrån kommer idéen, eller snarare varför lever den kvar, om att bebisar ska sova själva och vara själva, och att man inte kan ta upp dem i famnen ”bara” för att de skriker? Jag blir galen – skriket, eller gråten är det ju faktiskt – är väl det enda sättet de kan tala om på hur omättligt deras behov av närhet är. Fast det där med modersinstinkter kanske är väldigt olika från person till person? Eller förlitar sig vissa mer på ”expertis” än på sina egna känslor? Det är ju i och för sig inte konstigt, man uppmanas ju både indirekt och direkt ofta i vårt samhälle att inte lyssna till sina känslor, eller i varje fall inte agera efter dem.

Andra saker jag tänkt mycket på den senaste tiden är detta med att börja äta vanlig mat – förvirringen kring vad som gäller och vad som är bra för bebisen – egentligen – samt varför man hör vissa blivande föräldrar säga att de ska ”fortsätta leva som vanligt”. Men mer därom en annan dag!

Föräldra-”ledighet”

Ja, det är väl inget nytt under solen, men att det handlar om ledighet kan vi dementera. Efter en kort tur ute i friska luften gick vi hem, jag med en liten gofika att avnjuta hemma, eftersom vi varit lite krassliga båda två de senaste dagarna. Den påbörjade jag kl 15 och nu är kl strax efter 16. Det kom lite emellan (ni vet: amma, , lägga, byta blöja, trösta, lägga, sjunga, ta upp…) Fast det är ju faktiskt sonen som den ”lediga” tiden ska ägnas åt, inte lattemammans laster. Och han är ju ändå, ursäkta klyschan, sötare än alla gräddbullar i världen.

Nära föräldrar, nära barn

Stötte på det här med ”nära föräldraskap” för inte så länge sen och blev genast intresserad. Jag tror att det är något med bejakandet av barnet som tilltalar mig, och har fått flera aha-upplevelser när jag läst om det. Särskilt har jag läst (och läser lite till och från) Nära föräldrar – om anknytning, samsovning och konsten att bära barn av Jorun Modén.

Jag är ofta skeptisk till synsätt och ideologier som refererar till det ”naturliga”, ”ursprungsbefolkningar”, ”i djurens värld” och ”förr i tiden”. Det är så breda begrepp och områden och vilka djur menar man? Vilken tidsepok? Vilket samhälle? Det är lätt att det blir lite romatiserat hippie-stuk över det hela. Men jag tycker att författaren balanserar det ganska bra i boken. Dessutom har jag stor tilltro till modern kunskap och vetenskap, men i och med graviditeten så kände jag hur fysiskt, känslomässigt och just ”naturligt” det var. Eller just ”djuriskt”, ett ord som några i min närhet har använt om graviditet och förlossning.

Jag har fått för mig att Lillemannen är ett ganska ”lätt” barn, dvs är sällan ledsen, sover på nätterna (ja, förutom att han vaknar och vill dia ofta), äter som han ska, har hittills – ta i trä – aldrig varit sjuk. Har man stora problem med sömn, dålig viktuppgång, amningsproblem, kolik, etc så kanske man måste ha en metod för att inte gå under som förälder. Men hittills tycker jag att det känns så bra i magen att ”go with the flow”. Särskilt tänker jag då på amningen, hur bra det funkar att låta honom dia när han vill, oavsett han ”borde” vara mätt. HUR kan någon veta det? Det är ju befängt att tro att bebisar, alla bebisar, bara ska äta var tredje-fjärde timme. Men det ”vet” jag nu, innan jag själv började amma hade jag säkert tyckt att regelbundenhet som bestämdes av klockan lät vettigt.

Fast nu är det inte bara amning det handlar om utan Nära föräldraskap var det ju, eller Attachment parenting som det heter på engelska. Man måste ju inte följa en inriktning slaviskt heller. I USA är tydligen ”home schooling” vanligt om man vill tillämpa nära föräldraskap fullt ut. Där går t ex min gräns, och jag börjar tänka ”hippie”…

Däremot tilltalas jag av tanken på att bära barnet, i sjal eller sele och är missnöjd över att det är något vi inte har fått till. Än, skulle jag vill säga. Att använda barnvagn kändes helt självklart ända tills jag läste mer om det och insåg vilken konstlad grej det är. Ja, jag använder barnvagn själv och det är ju superpraktiskt, men samtidigt inte konstigt om barnet skriker missnöjt när det ligger där. Liksom att lägga det lilla spädbarnet i egen säng, och än värre, i eget rum. Jag tror att jag skriver mer om samsovning, fri amning, bära barn en annan gång, för det jag egentligen tänkte på när jag började skriva det här inlägget var också en ny, svensk tidskrift som precis nyss kom ut med sitt första nummer, nämligen just Nära barn .

Jag köpte den nästan samma dag den kom ut och såg fram emot mer läsning i stil med boken ovan, men mina förväntningar infriades tyvärr inte riktigt. Hade nog önskat mig mer av bokens inriktning, hur man kan applicera Nära föräldraskap även om man lever ett vanligt ”svennebanan”-liv (ja, hur man nu vill definiera ett sådant.). Tidningen verkar ha större fokus på en mer generell alternativ livsstil, och hur man ska integrera sina barn i den. Men samtidigt finns flera intressanta artiklar, t ex om amning och en om barnuppfostran i olika kulturer, i detta nummer samisk kultur. Ett välbehövligt konkret exempel som motvikt till svepande ordval som jag skrev om ovan, som ”människor i ursprungskulturer” och samtidigt peppande för den som vill ha inspiration och stöd att våga uppfostra med kärlek och magkänsla. Jag blev också mycket förtjust i alla bokrecensionerna (mer att läsa! 😀  ).

Men det som drar ned mitt omdöme om Nära barn är spalten Könsroller på sidan 33, där en 8-åring har ”skrivit” vad hon tycker om könsroller. Ja, vilken vuxen som helst förstår att hon inte skrivit det där själv (kan du höra en 8-åring säga: ”Snacka om att befästa könsroller!” ??? ) men det är nästan provocerande att någon dels har skrivit det där i jag-form och sedan dessutom påstår att det är Elsa, 8 år, som skrivit, dels att ingen i redaktionen har satt stopp. När åsikterna också väldigt väl ”råkar” spegla tidningens, och Elsa dessutom har samma efternamn som en i redaktionen, så drar det tyvärr ner trovärdigheten. Och detta tycker jag trots att jag i princip delar Elsas(?) förmenta åsikter!

Comme ci, comme ça

WordPress påminde mig om att jag glömde etikettera mitt förra inlägg. Jag tror det är mycket jag har glömt, eller inte vet ännu om hur man bäst bloggar. Jag kör lite ”learning by doing”,  hinner inte både läsa på, lära och skriva just nu. Därför ser bloggen säkert lite tradig ut också, eller? Och kategorier, det borde jag kanske också köra med?