I början av Lillemannens liv rörde sig mycket av tiden och tankarna kring amning och jämställdhet och nu dök funderingarna upp igen, efter att ha läst några trådar på Amningshjälpens Facebookforum.
Jag hade någon, ganska vag och outtalad, tanke om att jag och pappan skulle mata lika mycket, att vi skulle dela lika på lillemannens skötsel på alla sätt. Vi hade en pump med oss från BB (för att amningen inte fungerade så bra de första två veckorna) så jag var inställd på att fortsätta pumpa så att min man skulle kunna ta t ex varannan matning och att jag skulle kunna gå hemifrån utan lillen någon gång då och då. Men det var egentligen inget vi hade diskuterat och gjort någon plan för och sen kom vi aldrig riktigt igång. Pappan tyckte nog inte att det var så nödvändigt och pushade inte, och framförallt så skulle det ju gå så fort när det var dags, dvs när lillemannen blev hungrig så var det ju mat NU som gällde, inte om tio minuter när man mätt upp och mikrat och värmt i vattenbad och väntat på rätt temperatur osv.
Samtidigt kände jag starkare och starkare att det kändes både tråkigt och omständigt att lägga tid på att sitta med den där pumpen, när det faktiskt inte behövdes. Med ”behövdes” menar jag ur barnets synpunkt. Snacka om att skapa sig merarbete och lägga en onödig uppgift på en redan uttröttad bebismamma. Så till slut släppte jag tanken på principen att vara jämställda i just bebismatningen och åh, vilken lättnad jag kände sen! Slippa den tråkiga pumpningen, slippa joxa med flaskor och disk och oroa sig för bakterier, slippa mäta och värma. Tid som både mamman och pappan kan lägga på annat, t ex varandra, eller som många med mig säkert önskade mest, på sömn.
Jag är fortfarande jämställdhetsförespråkare och feminist, men inom just detta område kunde – kan – jag inte se att ”jämställdhetspumpningen” skulle göra livet så särskilt mycket bättre för någon. Inte för bebis, inte för mamma, inte för pappa. Anknytningen mellan pappan och barnet sker ändå, det ser jag med egna ögon. Förutom amningen så finns det ju inget annat som pappan inte kan göra. Han kan bära, byta blöja, klä på, bära, bada, vyssja, sjunga, bära, prata, bära, gosa, leka, krama. You name it.
Jag brukar rygga tillbaka för påståenden som hävdar att biologin gör att kvinnor respektive män kan eller inte kan ditt och datt, eller framför allt skulle vara bättre på eller mer lämpade för någon viss uppgift – men här kommer jag alltså själv med ett sådant: män kan inte amma! Vill man vara jämställda även under amningsperioden så finns det – förutom de jag redan skrivit om i stycket ovan – väl andra saker mannen/pappan/medföräldern kan göra lite mer av istället (eller allt), medan mamman/den ammande föräldern gör just det.
Men jag har förståelse för att andra prioriterar annorlunda. Många föräldrar anser också (till skillnad från mig då) att det är nödvändigt att även pappan matar ända från början, för anknytningens skull. Nu finns det säkert forskning som kan motsäga påståenden jag kommit med här, och det är jag öppen för. Både vad gäller barnets bästa och utveckling och vad gäller jämställda förhållanden.
(PS. När jag skriver ”pappan”, så kan man lika gärna byta ut det mot medförälder om man vill. I mitt fall handlar det om just en pappa, så jag väljer att använda det.)